Häromkvällen kom det rapporter över nätet: Gris på G.
Så: Jag gick ut.
De kommer ner vid sågen och går över vägen förbi Grindstugan för att – vad vet jag – beta vete? Jag fick i alla fall syn på, visade det sig, en sugga som knallade över körvägen och började gå bortåt.
Så: Jag gick efter.
Hon höll rätt god lunk så det var bara att smyga efter i något raskare takt för att få några bilder överhuvud taget. Hon måtte väl ha hört mig för hon stannade upp och vände sig om. Blängde och tog några steg mot mig. Uh oh. Mina fötter börjar som gå tillbaka av sig själva. Hon tar några steg till och grümtar!
Så: Jag grümtar tillbaka.
Då springer hon in i skogen. Och fort går det. Usain Bolt kan kanske springa fortare men jag skulle definitivt inte kunna göra det. Det är då jag får syn på minigrisarna som hamnar på efterkälken, så små att de doldes av vetet.
Hög puls var namnet.
